1
Någonstans inom oss är vi
alltid tillsammans
2
I minnet Du lever
Du finns alltid kvar
I minnet vi ser Dig
precis som Du var
3
Det finns en glädje
större än sorgen
Glädjen att minnas
4
Tack för vad Du givit
Tack för vad Du var
Tack för ljusa minnen
som Du lämnat kvar
5
Ack, huru litet veta vi
när ödets timma slår
Och ännu mindre anar vi
vem kallelsen får
6
Inte trodde jag vi Dig
skulle mista
Att ögon som strålat så
klart skulle brista
7
Som ljusen sakta brinna
i sina stakar ner
Så slutar våra dagar
Vi har dem icke mer
8
Lika stilla som Du levat
Lika stilla gick Du bort
9
Minnen som rör vid vårt hjärta
går aldrig förlorade
10
Två ögon slutna
Två händer knäppta
i stilla frid
11
Och sen skall komma
mycket klara dagar,
då vi skall se
och dröjande förstå
12
Det minst sagda är det
djupast kända
Därför vare nu vårt tack
det enda
13
Allt är givet
människan som lån
14
Minnet vår glädje
Återseendet vårt hopp
15
Mötas och skiljas är livets
gång
Skiljas och mötas är hoppets
sång
16
Ingen dag är så lång
att ej dess afton kommer
17
Jordens oro viker
för den frid som varar
Graven allt förliker
himlen allt förklarar
18
En tröst i sorgen Gud oss ger
Att den vi älskar ej lider mer
19
Ditt goda hjärta
Ditt ljusa sinne
hos oss skall leva
i tacksamt minne
20
Ärlig och strävsam var Din
vandring
Stilla och fridsamt gick Du
bort
21
Gud för Dig är allting klart
allt det dolda uppenbart
Mörkret är ej mörkt för Dig
och i dunklet ser Du mig
22
Snart kyrkans klockor
mana oss,
att lämna Dig i frid
Vi viska alla, tack för allt
vi mötas om en tid
23
Säg ej med sorg
att jag är död
Säg i tacksamhet
att jag har levat
24
Där borta där vindarna sjunga
sin eviga jubelsång
Vi glömma sorgerna tunga
och mötas åter en gång
25
Så stilla kom döden
den kom som en vän
Den tog Dig i handen
Och förde Dig hem
26
Du går ifrån oss
men är ej borta
I våra tankar
Du lever kvar
27
Stilla kom döden
kom som en vän
Tog Dig i handen
och förde Dig hem
28
Tåligt och god har Du levat
Din tid
Tacksamt vi önskar Dig,
vila i frid
29
Minnenas skira regnbåge
är vår levnadsbro till Dig
30
Minnet skall vårda
vad livet ägde
Saknaden visa vad
döden tog
31
Du var så trött
Din bleka kind
Nu smeks till ro
Av evighetens vind
32
Vara samman, skiljas, fara
det är så vårt öde är bestämt
att bli
33
Skön är friden
vilan i Din tysta grav
Du har fyllt Ditt värv i tiden
Ödmjukt tack för allt Du gav
34
Ljuvt är att vila när
krafterna domna
Skönt i den eviga vilan
få somna
35
Vi ville så gärna behålla
Dig kvar
men Din stund på jorden
fullbordad var
36
Till liv och odödlighet bjuden
Är människan av Gud genom döden
37
Vi tackar för allt vad
i livet du skänkt
För kärlek och lycka
Vad vackert Du tänkt
För allt vad Du gjort
för de Dina
38
Hur skönt att somna
när dagen är slut
hur skönt att vila
från lidandet ut
39
Livets timmar är korta
Slutets aning fjärran är
Att Du nu är borta
Det för oss ofattbart är
40
O rymd, låt din klarhet
begjuta Förvissningens ord
att livet aldrig skall sluta
i stoft och jord
41
Med fyllda segel
i solnedgången
min farkost glider
till fjärran land
Där väntar viken,
där tonar sången
där somnar vågen,
vid vänlig strand
42
När våren sig kläder
i ljuvaste grönt
Vi tyst Dig i graven gömma
Så hastigt Du från
oss rycktes bort
Från livet till döden
är steget så kort
43
Din levnadsdag är slut,
Din jordevandring ändad
Du här har kämpat ut
och dina kära lämnat
Nu vilar Du i ro och frid
Hos Jesus Krist till evig tid
44
Varmt var Ditt hjärta
Och glatt Ditt sinne
Ljust och soligt
Lyser Ditt minne
45
Vi ödmjukt böjer vårt huvud
För allt utav livet vi fått
När aftonen slutligen nalkas
Vi minns de lyckliga stunderna blott
46
Salig när stunden kommer,
vara beredd att gå.
Salig att vara redo
att för Guds åsyn stå.
47
Vårt liv likt en aftonrodnad så fort,
ack så fort brunnit ned.
Men jag vet om en underbar morgon,
vars sol aldrig mer skall gå ner.
48
Icke död fast livet flytt,
anden har blott boning bytt.
49
Ljus efter mörker, vilan så skön.
50
Vida, vida min dröm mig för,
hän mot oändligheten.
Jordens oro ej mig mer stör,
all dess strid är förgäten.
51
Hjärtat stannat
ögon slutit
livets sista krafter trytit
52
Det brister en sträng här nere,
där uppe den stämmes klar.
Genom tidlösa åldrar,
klingar den underbart.
53
Frigjord Du målet för din längtan
funnit hemmet det eviga.
54
Ro vi unna Ditt hjärta
när Du vilar fri från smärta.
55
När kallelsen ljöd,
vem kunde Dig hindra på färden.
56
Din verksamma dag har nått sitt slut.
Din ordnande hand har domnat,
morgonen kom Du kämpat ut,
i frid Du stilla somnat.
57
Vårt hem är bortom graven
i ljusets sköna värld och livet
58
Nu kallar klockorna
Nu når mig rösten Nu bådas flyttning till en annan värld.
Så kort var sommaren så tidig hösten.
Låt mig stå reda för sista färd.
59
Förlustens hela storhet
jag ej har fattat än
vet blott att jag har mistat
min allra bästa vän
Då viskar jag de orden
de vackraste jag vet
Du var mitt allt på jorden
och min i evighet
60
Av litet gav Du mycket
Av glädje gav Du mer
Av kärlek gav Du allt
61
I glada stunder vi
fröjdades och log
Vi njöt av livets under
tills ödet hårt oss slog
När sorgen nu oss fann
vi hade ju varann
Nu viskar jag de orden
de vackraste jag vet:
Du var mitt allt på jorden
och min i evighet
62
När dagen synes oss som bäst
Kom döden som vår gäst
Hämtar det som kärast var
Lämnar bara tomhet kvar
63
Min tröst att Du, min älskade,
ej behöver lida mer
64
Jag viskar ömt de orden
de vackraste jag vet,
Du var mitt allt på jorden
och i all evighet
65
Din kind ej mer
jag smeka kan
ej trycka Dina händer
Du kommit till ett annat land
där inget ont Dig händer
66
Begråt ej mig, nu är jag
lycklig vorden
Min boja bruten och
min ande fri
Jag lämnar Er jag älskat
mest på jorden
För att hos Gud än
lyckligare bli
67
Som en liten ängel
Du till oss kom,
log och vände hastigt om
68
Du längtade så efter
ljuset och våren
När den kom gick Du
hastigt ifrån oss
Vi hann ej ta ett riktigt farväl
Det känns så tomt efter Dig
69
Plötsligt var lyckan
förvandlad av ödet
Allt blev så dystert,
så mörkt och kallt
Borta är glädjen,
kärleken, stödet
Ty Du var vår trygghet,
vår tröst, vårt allt
70
Varför skulle Du så
hastigt ryckas bort
Vår ålders saga blev
så kort
71
Ditt varma hjärta
slutat slå
Du alltför tidigt fick
från oss gå
Tack för den kärlek
Du oss givit har
Ditt vackra ljusa
minne lever kvar
72
Ditt hem som Du älskat
där blommor har spirat
det lämnar Du nu för en
skönare värld
73
Tack för allt gott som
Du oss givit
Din rena kärlek till oss envar
Här har så tomt och öde blivit
Ditt goda minne lever kvar
74
Du möter oss ej mer som förr
Välkomnande därhemma
Vid hemmets kära dörr
Där hörs ej mer Din stämma
Din plats är tom vid fönstrets karm
Där du oss väntat ofta
Kring Din gestalt, Din blick så varm
Blott minnets rosor dofta
75
Du var så god, Du var så glad
Du lämnar bara vackra minnen
Så svår är ändå denna dag
Så sorgsna våra sinnen
Men tack för allt vad Du oss skänkt
Vi vet Du på oss alltid tänkt
Tack för våra lyckliga år tillsammans
76
Tung blir den väg och
mörk den kväll
jag nu skall ensam vandra
Men snart i samma fridens tjäll
vi vila hos varandra
77
Slumra gott Du kära
Hav tack för allt Du gjort
Vi skall i hjärtat bära
Ditt minne ljust och stort
78
Du lämnade livet,
vi stannade kvar
Men djupt i vårt hjärta
vi gömmer ett rum där Du bor,
ty all gott Du oss gav
Vi aldrig, nej aldrig det
glömmer
79
Det suckar av vemod
då banden de brista
Det tar om vårt hjärta
då kära vi mista
Din blick har slocknat
Din röst har tystnat
Du funnit frid
80
Ditt hjärta som klappat
så varmt för de Dina
ögon som vakat och
strålat så ömt
Har stannat och
slocknat till sorg för oss alla
Men vad Du oss gjort
skall aldrig bli glömt
81
Ett verksamt liv har
slocknat ut
En flitig hand har domnat
Din arbetsdag har nått
sitt slut
Och i Guds hand Du somnat
Din kära stämma tystnat har
Men vackert står Ditt minne kvar
82
Hur tomt det efter Dig
har blivit
Det känns som solens
ljus för oss gått ner
Ty ingen såsom Du har
kärlek givit
Din plats kan aldrig
fyllas mer
83
Så vila i frid ty dagen är slut
Ditt redbara hjärta har somnat
Din livsgärning lever,
den sinar ej ut
fast handen i döden har domnat
Vi tacka för allt vad i livet Du skänkt
För kärlek och omsorg
vad vackert Du tänkt
Må klockorna ringa till vila
84
Vi hann ej säga Dig
farväl ty döden kom så fort
Men nu vi säga Dig vårt tack
vid evighetens port
85
Gud märker när stegen är tunga
och trötta de älskades drag
Han märker när krafterna sviker
och hjärtat slår mattare slag
Då öppnar han kärleksfullt famnen
och låter dem somna i frid
86
Hand i hand från ungdomsåren
Vi troget vandrat med varann
Vi delat kärlek, hopp och frid
Vi delat sjukdom, sorg och strid
87
Nu tomt det efter Dig
har blivit
Det känns som solens
ljus för oss gått ner
Ty ingen såsom Du har
kärlek givit
Din plats kan aldrig
fyllas mer
88
Stilla så stilla gick solen ner,
slutad är arbetsdagen
Hjälpande handen ej räckes mer
strålande ögat ej mer mot oss ler
minnet det ljusa förbliver
89
Så vandra våra kära genom evighetens dörr
och ingenting på jorden kan bli som förr,
men tankarna skall följa dem som stjärnorna i rymd.
Visst unnar vi dem vilan.
Fast blick av tårar är skymd.
Tack kära …. för barndoms minnen.
90
Minnet lever det kan ej jordas,
det kan ej gömmas bland stoft och grus.
Nej det skall leva i fågelsången,
i blommors doft och i vindens sus.
91
Bortom tidens dunkla vågor,
fridens vindar fläkta stilla.
Där finns svar på alla frågor,
inga tvivel där förvilla.
92
Tack, Maka och Mor,
för allt Du varit
Tack för den glädje i hemmet Du var
Tack för de lyckliga
åren som farit
Tack för de minnen,
Du lämnat kvar
93
Jag sover gott,
ej mer jag smärta känner
Tyst dödens ängel
viskar sov i frid
Gråt icke, käre make,
barn och vänner
Jag vilar nöjd och fri
från jordens strid
94
Sov i ro, min kära Maka
Sov i ro vår lilla Mor
Ingen vet, hur vi Dig sakna
Ack vad tomheten är stor
95
Mors trötta huvud har
lagt sig till ro
Flitiga händer fått vila
Nu sover hon lugnt i sitt tysta bo
Dit våra tankar ila
96
Lilla Mor, ack vårt hjärta
Är så fullt av tack till Dig
Vi som aldrig kunnat fatta
Vad det var att mista Dig
Gud han giver många
gåvor om och om igen
Men han giver blott en moder
Aldrig får vi Mor igen
97
Vila, vila Du kära i ro
Vänliga skuggor hölja Ditt bo
Aftonens stjärna skimrar så blid
Älskade Maka, vila i frid
98
Hur tyst, hur öde, hur
tomt här hemma
När den vi älskat oss
lämnat har
Ej mer hör vi hennes
kära stämma
Men i vårt minne hon
lever kvar
99
Kära lilla Mamma,
nu är Din strävan slut
All smärta den är borta
och Du får vila ut
För allt vi vill Dig tacka
för kärlek rik och stor
För omsorg och all möda
tack kära lilla Mor
100
Du ledde oss varsamt i
barndomens år
Du gav oss den kärlek
en Mor blott förmår
Du lärde oss se,
på vår framtid med tro
Att lyckliga dagar en
gång skulle gro
Vi tackar Dig Mor, för
den kraft Du oss gav
Du var, lilla Mor, vad
mest vi höll av
101
Nu har du vandrat, lilla Mor
Långt bort till vägens slut
Du nu hos Dina kära bor
Ditt lidande har ebbat ut
Tack för allt Du oss lärt och gett
Om evig ro till Gud vi bett
102
När Far gick bort,
så ensam blev Din strid
Nu kära Mor,
har även Du fått frid
Sov, kära två,
som delat livets öden
I gravens ro förenade i döden
103
Slumra Moder, slut är striden
Du har funnit frid och ro
Hos Din Gud i himlafriden
Där får Du för evigt bo
104
Sov i ro, Du lilla Mor
från all livets smärta
Tack för all Din omsorg stor
ömma modershjärta
Sov i ro, från oro all
uti tysta griften
Djupt Ditt minne leva skall
under livets skiften
105
Tack lilla Mor för åren som gått
Tack för all kärlek och omsorg vi fått
Tack för all ömhet och vänlighet stor
Tack för allt vår älskade Mor
106
Var finns en kärlek som
intill döden
står oförändrad i alla öden
Som likt Guds ängel oss övervakar
och fordrar intet, men allt försakar
På denna jord finns endast en
en Moders kärlek allen
107
Alltid nöjd och glad Mor var
Tröst och kärlek allt hon gav
Alltid i vårt hjärta bor
Minnet av en älskad Mor
108
Det finns ett löfte från en
gammal sägen
att modersögat aldrig slocknar ut
Det kastar solig strålglans
över vägen,
som följer oss till livets slut
109
Mycket blir oss givet
mången skatt så stor
Men blott en gång i livet
gives oss en Mor
Och när detta varma hjärta
inte klappar mera här,
då känner vi med smärta
att det bästa borta är
110
Klockorna ringa så sakta till ro
Mor har fått ett lugnare bo
Aftonens stjärna lyser så blid
Sov, lilla Mor, vila i frid
111
Far har räckt ut handen
Mor har fattat den
På den andra stranden
Mötas de igen
112
Ögonen slutits, tiden var inne
Djup är vår sorg fastän ljust ditt minne
Kärlek och godhet lyste din stig
Tack kära Mamma, vila i frid
113
En tröst i sorgen Gud oss ger
Att Mor nu slipper lida mer
114
En trött liten Mor med
silvergrått hår
och en panna som plöjts
av bekymmer och år
Med blick som var
leende solig och klar
Så lever Din bild bland
de Dina kvar
115
För alla fanns rum i Ditt hjärta
För alla Du gjorde Ditt allt
Du deltog i glädje och smärta
Hav tack, lilla Mamma, för allt
116
Avskedets stund för
alltid har kommit,
solen har sänkt sina
strålar i frid
Borta för alltid är Mor
som vi älskat,
borta från världens oro
och strid
Saknad av många men
mest av de sina
Leva Du skall uti
minnenas led
Tyst är vår hälsning,
sakta vi viska,
sov gott, kära Mamma,
vila i frid
117
Tag himmelens Fader i Din vård
den kära som vi sakna
och låt henne vila i Din vård
och i Ditt rike vakna
118
Det fanns för oss alla ett
rum i Ditt hjärta
För alla utav oss Du
gjorde Ditt allt
Du deltog med oss i vår
glädje och smärta
Hav tack, lilla pappa,
hav tack för allt
119
Mor har räckt Dig handen
Du har fattat den
På den andra stranden
Har ni mötts igen
120
Nu, käre Far, Du från oss farit
Upp till en annan, bättre värld
Vi tacka Dig för vad Du varit
Vid hemmets lugna varma härd
De vackra minnena av Dig
Skall ständigt lysa på vår stig
121
Sov gott, käre Far i
gravens ro
Hav tack för Din kärlek,
Din möda och tro
122
Tack Far, för de lyckliga åren
För kärlekens manande bud
För uppoffring ända till båren
För trohet mot människor och Gud
123
Tom blir platsen i
hemmets vrå
Tung blir vägen att
ensam gå
Tack käre make för de
år som gått
Tack käre Far för allt vi
fått
124
Slumra så tyst från sol och vår
Slumra så stilla från smärtans tår
Ljuv är vilan i ljus och frid
Fjärran borta från livets strid
125
Solen har dalat,
dagen är slut
Stilla är klappande hjärtat
Skönt är att vila från lidandet ut
Somna från allt som har smärtat
126
Vad du lidit ingen känner
ty Du själv Din börda bar
Du var glad bland Dina vänner
fast Du oftast plågad var
127
Ej sjukdom och oro
mer gör Dig illa
Skönt är att veta
Du lider ej mer
128
För den som sjukdom
blott är givet
är döden skönare
än livet
129
Du somnade stilla
när färden var slut
Från allt vad Du lidit
Du nu vilar ut
130
Du led i tysthet
men slut är striden
Nu famnas Du av den
djupa friden,
där ingen klagar
och ingen gråter
Vårt hopp är,
att vi träffas åter
131
Bort i rymden skyar tåga
skimrande i aftonglöd
och mot dagens sista låga
Skaparen ro mot plågan bjöd
132
Allt vad Du lidit
vi nog ej förstått
Vi stod vid Din sida
så hjälplösa blott
Vi ville så gärna
behålla Dig kvar
Men Din tid på jorden
nu fullbordad var
133
Vänlig, god Du alltid varit
Utan klagan smärtan bar
Ingen vet vad Du har lidit
Nu Du vilan funnit har
134
Vi nu måste sorgen bära
Fastän tom är hemmets vrå
Vad Du gav åt Dina kära
Finns i minnet kvar ändå
135
Vad är att dö, det är att somna
Från lidandet i smärtans land
Det är att sakta ljuvligt domna
Likt en våg som rullar in mot strand
Det är att över floden ila
Till hemmets famn till ro och vila
136
Aldrig en suck,
aldrig en klagan
Alltid förnöjd på jorden Du gått
Tåligt Du bar dina sjukdomsdagar
Så nöjd som Du levat,
så nöjd gick Du bort
137
Stilla, så stilla Du somnat
Din smärta så tåligt Du bar
Flitiga händer har domnat
Men Ditt ljusa minne står kvar
138
I höstvindars sus Du somnat stilla
Ej sjukdom och oro mer gör Dig illa
Skön är vilan som graven ger
Gott att veta Du lider ej mer
139
Du friden har funnit från
sjukdom och smärta
Men lever dock alltid hos
oss i vårt hjärta
Tills ringen är sluten
140
Tänk när en gång är stillad
varje smärta, vart sår är läkt,
var längtan nått sin hamn
När varje tår avtorkas vid
Guds hjärta
Och varje snyftning tystnat i
hans famn
141
Djupt i hjärtat svider såren
Läk dem, Du som allt förmår
Torka bort den bittra tåren
Himlens Herre, Fader vår
142
När jag lever har jag dig,
dör jag är du kvar hos mig
Om jag lever eller dör,
dig, o Herre, jag tillhör
(Sv.ps. 308:1)
143
Jesus sade:
Jag är uppståndelsen och livet
Den som tror på mig skall leva
om han än dör
(Joh. 11:25)
144
Herre, nu låter du din tjänare gå hem
i frid..
(Luk. 2:29)
145
Ske din vilja,
såsom i himmelen,
så ock på jorden
(Matt. 6:10)
146
Herren är god mot dem som väntar på honom, mot den själ som söker honom
(Klagovisorna 3:25)
147
Frukta inte, ty jag har befriat dig,
jag har kallat dig vid mitt namn,
du är min
(Jes. 43:1)
148
Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand
(Psalt. 139:5)
149
Jag skall få vandra inför Herren
i de levandes land
(Psalt. 116:9)
150
Herrens nåd varar från evighet
till evighet över dem som fruktar
honom
(Psalt. 103:17)
151
Din nåd är bättre än liv
(Psalt. 63:4)
152
Om jag än vandrar i dödsskuggans dal,
fruktar jag intet ont,
ty du är med mig
(Psalt. 23:4)
153
Herren är min herde,
mig skall intet fattas,
han låter mig vila på gröna ängar,
han för mig till vatten där jag finner ro
(Psalt. 23:1-2)
154
Jag vet att min förlossare
lever
(Job 19:25)
155
Ack, är det redan här så skönt
på denna jord, så härligt grönt,
hur skall det då ej bliva
i himmelen, där Gud berett
vad ingen här i världen sett
och ord ej kan beskriva
(Sv.ps. 200:5)
156
Nu vilar ett hjärta, i ljuset och
friden
de frågor som tystnat har fått sina
svar,
och nödens och ångestens tid är
förliden
för själen, som lyser i Herrens
förvar
(Sv.ps. 309:1)
157
Tänk, när en gång vart varför
blir besvarat,
var gåta löst, som här
jag grubblat på,
när allting blir av Herren själv
förklarat,
tänk, när jag Herrens väg skall
fullt förstå
(Sv.ps. 320:2)
158
Och herdens röst jag känner,
som ropar mig vid namn,
där väntar mina vänner,
där öppnar Gud sin famn
I Hoppet gläds jag redan
snart finns ej döden mer,
en liten tid och sedan
varann vi återser
(Sv.ps. 616:2)
159
Nu är livet gömt hos Gud
Åt honom vi lämnar allt
Hoppet är tänt i tyngsta sorg
Ingen är glömd av Gud
(Sv.ps. 627:1)
160
Det finns ett hem långt bortom
sorgens hemland
Vad här vi tror skall där bli
uppenbart,
och den som här stått ut i mörka
dagar
skall lyftas upp i ljus som strålar
klart
(Sv.ps. 638:1)
161
Nu ibland de helga släkten
vilka ren nått fridens hamn.
Skall och jag i vita dräkten
prisa Gud och Lammets namn.
162
Herre ditt kors låt för mitt öga stå,
när genom dödens dal jag sist skall gå.
Skuggorna fly ifrån ljuset av Dig,
i liv och död o Jesus bliv hos mig.
163
Om än världen rämnar,
Herrens nåd står kvar.
Trygg är den som lämnar
sig i hans förvar.
164
Den som tror på sonen han har evigt liv.
165
Djupt genom själen klingar,
stundom en himmelsk ton.
Ger åt min längtan vingar,
för mig till nådens tron.
166
Nåden kan rena,
nåden allena,
öppnar Guds famn.
167
Till hemmet Du längtat,
nu målet Du nått.
168
Han bar Dig hem när höstens vindar susa
när bladen fälls och ängen skövlad står.
Att vila ut i himlens nejder ljusa
dit höstens frost och vinterns natt ej når.
169
Sjung för mig den sköna sången,
jag skall vakna vid dess torn
i den gyllene soluppgången
inför Guds och lammets tron.
170
Hör från den frälsta skaran, lovsångens glada ljud,
bjuda mig att komma,
hem till min frälsnings Gud.
171
En morgon utan synd jag vakna får, en morgon glad hos frälsaren där hemma.
Får se förklarade hans dyra sår
och höra ljudet av hans kära stämma.
172
Hemma, hemma får vi vila
efter slutad kamp och strid.
Hemma, hemma hos vår Fader
väntar oss en evig frid.
173
Kom o Jesus bliv mig när,
låt mig bliva där Du är.
174
O saliga tillflyktsort vid Jesu hjärta,
där viker all oro bort,
där läks all smärta hemma
i himlen blir allting väl.
175
Om livet skall ha sin mening,
Om varför skall ha sitt svar,
vi måst tro på Guds ledning
hur underlig än den var.