1.

Någonstans inom oss är vi

alltid tillsammans

2.

I minnet Du lever

 Du finns alltid kvar

I minnet vi ser Dig

 precis som Du var

3.

Det finns en glädje

större än sorgen

Glädjen att minnas

4.

Tack för vad Du givit

Tack för vad Du var

Tack för ljusa minnen

som Du lämnat kvar

5.

Ack, huru litet veta vi

 när ödets timma slår

Och ännu mindre anar vi

 vem kallelsen får

6.

Inte trodde jag vi Dig

skulle mista

Att ögon som strålat så

klart skulle brista

7.

Som ljusen sakta brinna

i sina stakar ner

Så slutar våra dagar

Vi har dem icke mer

8.

Lika stilla som Du levat

Lika stilla gick Du bort

9.

Minnen som rör vid vårt hjärta

går aldrig förlorade

10.

Två ögon slutna

Två händer knäppta

i stilla frid

11.

Och sen skall komma

mycket klara dagar,

då vi skall se

och dröjande förstå

12.

Det minst sagda är det

djupast kända

Därför vare nu vårt tack

det enda

13.

Allt är givet

människan som lån

14.

Minnet vår glädje

Återseendet vårt hopp

15.

Mötas och skiljas är livets

gång

Skiljas och mötas är hoppets

sång

16.

Ingen dag är så lång

att ej dess afton kommer

17.

Jordens oro viker

för den frid som varar

Graven allt förliker

himlen allt förklarar

18.

En tröst i sorgen Gud oss ger

Att den vi älskar ej lider mer

19.

Ditt goda hjärta

Ditt ljusa sinne

hos oss skall leva

i tacksamt minne

20.

Ärlig och strävsam var Din

vandring

Stilla och fridsamt gick Du

bort

21.

Gud för Dig är allting klart

allt det dolda uppenbart

Mörkret är ej mörkt för Dig

och i dunklet ser Du mig

22.

Snart kyrkans klockor

 mana oss,

att lämna Dig i frid

Vi viska alla, tack för allt

vi mötas om en tid

23.

Säg ej med sorg

 att jag är död

Säg i tacksamhet

 att jag har levat

24.

Där borta där vindarna sjunga

sin eviga jubelsång

Vi glömma sorgerna tunga

och mötas åter en gång

25.

Så stilla kom döden

den kom som en vän

Den tog Dig i handen

Och förde Dig hem

26.

Du går ifrån oss

men är ej borta

I våra tankar

Du lever kvar

27.

Stilla kom döden

kom som en vän

Tog Dig i handen

och förde Dig hem

28.

Tåligt och god har Du levat

Din tid

Tacksamt vi önskar Dig,

vila i frid

29.

Minnenas skira regnbåge

är vår levnadsbro till Dig

30.

Minnet skall vårda

vad livet ägde

Saknaden visa vad

döden tog

31.

Du var så trött

Din bleka kind

Nu smeks till ro

Av evighetens vind

32.

Vara samman, skiljas, fara

det är så vårt öde är bestämt

att bli

33.

Skön är friden

vilan i Din tysta grav

Du har fyllt Ditt värv i tiden

Ödmjukt tack för allt Du gav

34.

Ljuvt är att vila när

 krafterna domna

Skönt i den eviga vilan

 få somna

35.

Vi ville så gärna behålla

Dig kvar

men Din stund på jorden

fullbordad var

36.

Till liv och odödlighet bjuden

Är människan av Gud genom döden

37.

Vi tackar för allt vad

 i livet du skänkt

För kärlek och lycka

Vad vackert Du tänkt

För allt vad Du gjort

för de Dina

38.

Hur skönt att somna

när dagen är slut

hur skönt att vila

från lidandet ut

39.

Livets timmar är korta

Slutets aning fjärran är

Att Du nu är borta

Det för oss ofattbart är

40.

O rymd, låt din klarhet

 begjuta Förvissningens ord

att livet aldrig skall sluta

i stoft och jord

41.

Med fyllda segel

 i solnedgången

min farkost glider

 till fjärran land

Där väntar viken,

 där tonar sången

där somnar vågen,

 vid vänlig strand

42.

När våren sig kläder

 i ljuvaste grönt

Vi tyst Dig i graven gömma

Så hastigt Du från

 oss rycktes bort

Från livet till döden

 är steget så kort

43.

Din levnadsdag är slut,

Din jordevandring ändad

Du här har kämpat ut

och dina kära lämnat

Nu vilar Du i ro och frid

Hos Jesus Krist till evig tid

44.

Varmt var Ditt hjärta

Och glatt Ditt sinne

Ljust och soligt

Lyser Ditt minne

45.

Vi ödmjukt böjer vårt huvud

För allt utav livet vi fått

När aftonen slutligen nalkas

Vi minns de lyckliga stunderna blott

46.

Salig när stunden kommer,            

vara beredd att gå.                         

Salig att vara redo                             

att för Guds åsyn stå.

47.

Vårt liv likt en aftonrodnad så fort,  

ack så fort brunnit ned.                    

Men jag vet om en underbar morgon,

vars sol aldrig mer skall gå ner.

48.

Icke död fast livet flytt,                 

anden har blott boning bytt.

49.

Ljus efter mörker, vilan så skön.

50.

Vida, vida min dröm mig för,             

hän mot oändligheten.             

Jordens oro ej mig mer stör,              

all dess strid är förgäten.

51.

Hjärtat stannat                                

ögon slutit                                       

livets sista krafter trytit

52.

Det brister en sträng här nere,          

där uppe den stämmes klar.             

Genom tidlösa åldrar,                  

klingar den underbart.

53.

Frigjord Du målet för din längtan  

funnit hemmet det eviga.

54.

Ro vi unna Ditt hjärta                       

när Du vilar fri från smärta.

55.

När kallelsen ljöd,                                    

vem kunde Dig hindra på färden.

56.

Din verksamma dag har nått sitt slut.

Din ordnande hand har domnat,

morgonen kom Du kämpat ut,                 

i frid Du stilla somnat.

57.

Vårt hem är bortom graven

i ljusets sköna värld och livet

58.

Nu kallar klockorna                           

Nu når mig rösten                                   

Nu bådas flyttning till en annan värld.

Så kort var sommaren så tidig hösten.

Låt mig stå reda för sista färd.

59.

Förlustens hela storhet

 jag ej har fattat än

vet blott att jag har mistat

 min allra bästa vän

Då viskar jag de orden

 de vackraste jag vet

Du var mitt allt på jorden

 och min i evighet

60.

Av litet gav Du mycket

Av glädje gav Du mer

Av kärlek gav Du allt

61.

I glada stunder vi

 fröjdades och log

Vi njöt av livets under

 tills ödet hårt oss slog

När sorgen nu oss fann

 vi hade ju varann

Nu viskar jag de orden

de vackraste jag vet:

Du var mitt allt på jorden

och min i evighet

62.

När dagen synes oss som bäst

Kom döden som vår gäst

Hämtar det som kärast var

Lämnar bara tomhet kvar

63.

Min tröst att Du, min älskade,

ej behöver lida mer

64.

Jag viskar ömt de orden

 de vackraste jag vet,

Du var mitt allt på jorden

 och i all evighet

65.

Din kind ej mer

 jag smeka kan

ej trycka Dina händer

Du kommit till ett annat land

där inget ont Dig händer

66.

Begråt ej mig, nu är jag

lycklig vorden

Min boja bruten och

min ande fri

Jag lämnar Er jag älskat

mest på jorden

För att hos Gud än

lyckligare bli

67.

Som en liten ängel

Du till oss kom,

log och vände hastigt om

68.

Du längtade så efter

 ljuset och våren

När den kom gick Du

 hastigt ifrån oss

Vi hann ej ta ett riktigt farväl

Det känns så tomt efter Dig

69.

Plötsligt var lyckan

 förvandlad av ödet

Allt blev så dystert,                                   

så mörkt och kallt

Borta är glädjen,

kärleken, stödet

Ty Du var vår trygghet,

 vår tröst, vårt allt

70.

Varför skulle Du så

 hastigt ryckas bort

Vår ålders saga blev

 så kort

71.

Ditt varma hjärta

slutat slå

Du alltför tidigt fick

från oss gå

Tack för den kärlek

Du oss givit har

Ditt vackra ljusa

minne lever kvar

72.

Ditt hem som Du älskat

där blommor har spirat

det lämnar Du nu för en

skönare värld

73.

Tack för allt gott som

 Du oss givit

Din rena kärlek till oss envar

Här har så tomt och öde blivit

Ditt goda minne lever kvar

74.

Du möter oss ej mer som förr

Välkomnande därhemma

Vid hemmets kära dörr

Där hörs ej mer Din stämma

Din plats är tom vid fönstrets karm

Där du oss väntat ofta

Kring Din gestalt, Din blick så varm

Blott minnets rosor dofta

75.

Du var så god, Du var så glad

Du lämnar bara vackra minnen

Så svår är ändå denna dag

Så sorgsna våra sinnen

Men tack för allt vad Du oss skänkt

Vi vet Du på oss alltid tänkt

Tack för våra lyckliga år tillsammans

76.

Tung blir den väg och

 mörk den kväll

jag nu skall ensam vandra

Men snart i samma fridens tjäll

vi vila hos varandra

77.

Slumra gott Du kära

Hav tack för allt Du gjort

Vi skall i hjärtat bära

Ditt minne ljust och stort

78.

Du lämnade livet,                                 

vi stannade kvar

Men djupt i vårt hjärta

vi gömmer ett rum där Du bor,            

ty all gott Du oss gav

Vi aldrig, nej aldrig det

glömmer

79.

Det suckar av vemod

då banden de brista

Det tar om vårt hjärta

då kära vi mista

Din blick har slocknat

Din röst har tystnat

Du funnit frid

80.

Ditt hjärta som klappat

så varmt för de Dina

ögon som vakat och

strålat så ömt

Har stannat och

slocknat till sorg för oss alla

Men vad Du oss gjort

skall aldrig bli glömt

81.

Ett verksamt liv har

slocknat ut

En flitig hand har domnat

Din arbetsdag har nått

sitt slut

Och i Guds hand Du somnat

Din kära stämma tystnat har

Men vackert står Ditt minne kvar

82.

Hur tomt det efter Dig

har blivit

Det känns som solens

ljus för oss gått ner

Ty ingen såsom Du har

kärlek givit

Din plats kan aldrig

fyllas mer

83.

Så vila i frid ty dagen är slut

Ditt redbara hjärta har somnat

Din livsgärning lever,

den sinar ej ut

fast handen i döden har domnat

Vi tacka för allt vad i livet Du skänkt

För kärlek och omsorg

vad vackert Du tänkt

Må klockorna ringa till vila

84.

Vi hann ej säga Dig

farväl ty döden kom så fort

Men nu vi säga Dig vårt tack

vid evighetens port

85.

Gud märker när stegen är tunga

och trötta de älskades drag

Han märker när krafterna sviker

och hjärtat slår mattare slag

Då öppnar han kärleksfullt famnen

och låter dem somna i frid

86.

Hand i hand från ungdomsåren

Vi troget vandrat med varann

Vi delat kärlek, hopp och frid

Vi delat sjukdom, sorg och strid

87.

Nu tomt det efter Dig

har blivit

Det känns som solens

ljus för oss gått ner

Ty ingen såsom Du har

kärlek givit

Din plats kan aldrig

fyllas mer

88.

Stilla så stilla gick solen ner,         

slutad är arbetsdagen

Hjälpande handen ej räckes mer

strålande ögat ej mer mot oss ler

minnet det ljusa förbliver

89.

Så vandra våra kära genom evighetens dörr

och ingenting på jorden kan bli som förr,                    

men tankarna skall följa dem som stjärnorna i rymd.                                 

Visst unnar vi dem vilan.                    

Fast blick av tårar är skymd.           

Tack kära …. för barndoms minnen.

90.

Minnet lever det kan ej jordas,         

det kan ej gömmas bland stoft och grus.

Nej det skall leva i fågelsången,  

i blommors doft och i vindens sus.

91.

Bortom tidens dunkla vågor,           

fridens vindar fläkta stilla.                     

Där finns svar på alla frågor,               

inga tvivel där förvilla.

92.

Tack, Maka och Mor,

för allt Du varit

Tack för den glädje i

hemmet Du var

Tack för de lyckliga

åren som farit

Tack för de minnen,

Du lämnat kvar

93.

Jag sover gott,                                     

ej mer jag smärta känner

Tyst dödens ängel

 viskar sov i frid

Gråt icke, käre make,

 barn och vänner

Jag vilar nöjd och fri

 från jordens strid

94.

Sov i ro, min kära Maka

Sov i ro vår lilla Mor

Ingen vet, hur vi Dig sakna

Ack vad tomheten är stor

95.

Mors trötta huvud har

 lagt sig till ro

Flitiga händer fått vila

Nu sover hon lugnt i sitt tysta bo

Dit våra tankar ila

96.

Lilla Mor, ack vårt hjärta

Är så fullt av tack till Dig

Vi som aldrig kunnat fatta

Vad det var att mista Dig

Gud han giver många

gåvor om och om igen

Men han giver blott en moder

Aldrig får vi Mor igen

97.

Vila, vila Du kära i ro

Vänliga skuggor hölja Ditt bo

Aftonens stjärna skimrar så blid

Älskade Maka, vila i frid

98.

Hur tyst, hur öde, hur

tomt här hemma

När den vi älskat oss

lämnat har

Ej mer hör vi hennes

kära stämma

Men i vårt minne hon

lever kvar

99.

Kära lilla Mamma,                                  

nu är Din strävan slut

All smärta den är borta

och Du får vila ut

För allt vi vill Dig tacka

för kärlek rik och stor

För omsorg och all möda

tack kära lilla Mor

100.

Du ledde oss varsamt i

barndomens år

Du gav oss den kärlek

en Mor blott förmår

Du lärde oss se,                                

på vår framtid med tro

Att lyckliga dagar en

 gång skulle gro

Vi tackar Dig Mor, för

 den kraft Du oss gav

Du var, lilla Mor, vad

 mest vi höll av

101.

Nu har du vandrat, lilla Mor

Långt bort till vägens slut

Du nu hos Dina kära bor

Ditt lidande har ebbat ut

Tack för allt Du oss lärt och gett

Om evig ro till Gud vi bett

102.

När Far gick bort,                                

så ensam blev Din strid

Nu kära Mor,                                     

har även Du fått frid

Sov, kära två,                                     

som delat livets öden

I gravens ro förenade i döden

103.

Slumra Moder, slut är striden

Du har funnit frid och ro

Hos Din Gud i himlafriden

Där får Du för evigt bo

104.

Sov i ro, Du lilla Mor

från all livets smärta

Tack för all Din omsorg stor

ömma modershjärta

Sov i ro, från oro all

uti tysta griften

Djupt Ditt minne leva skall

under livets skiften

105.

Tack lilla Mor för åren som gått

Tack för all kärlek och omsorg vi fått

Tack för all ömhet och vänlighet stor

Tack för allt vår älskade Mor

106.

Var finns en kärlek som

intill döden

står oförändrad i alla öden

Som likt Guds ängel oss övervakar

och fordrar intet, men allt försakar

På denna jord finns endast en

en Moders kärlek allen

107.

Alltid nöjd och glad Mor var

Tröst och kärlek allt hon gav

Alltid i vårt hjärta bor

Minnet av en älskad Mor

108.

Det finns ett löfte från en

gammal sägen

att modersögat aldrig slocknar ut

Det kastar solig strålglans

över vägen,

som följer oss till livets slut

109.

Mycket blir oss givet

mången skatt så stor

Men blott en gång i livet

gives oss en Mor

Och när detta varma hjärta

inte klappar mera här,

då känner vi med smärta

att det bästa borta är

110.

Klockorna ringa så sakta till ro

Mor har fått ett lugnare bo

Aftonens stjärna lyser så blid

Sov, lilla Mor, vila i frid

111.

Far har räckt ut handen

Mor har fattat den

På den andra stranden

Mötas de igen

112.

Ögonen slutits, tiden var inne

Djup är vår sorg fastän ljust ditt minne

Kärlek och godhet lyste din stig

Tack kära Mamma, vila i frid

113.

En tröst i sorgen Gud oss ger

Att Mor nu slipper lida mer

114.

En trött liten Mor med

silvergrått hår

och en panna som plöjts

av bekymmer och år

Med blick som var

leende solig och klar

Så lever Din bild bland

de Dina kvar

115.

För alla fanns rum i Ditt hjärta

För alla Du gjorde Ditt allt

Du deltog i glädje och smärta

Hav tack, lilla Mamma, för allt

116.

Avskedets stund för

alltid har kommit,

solen har sänkt sina

strålar i frid

Borta för alltid är Mor

som vi älskat,

borta från världens oro

och strid

Saknad av många men

mest av de sina

Leva Du skall uti

 minnenas led

Tyst är vår hälsning,

 sakta vi viska,

sov gott, kära Mamma,

vila i frid

117.

Tag himmelens Fader i Din vård     

den kära som vi sakna                    

och låt henne vila i Din vård                 

och i Ditt rike vakna

118.

Det fanns för oss alla ett

 rum i Ditt hjärta

För alla utav oss Du

 gjorde Ditt allt

Du deltog med oss i vår

glädje och smärta

Hav tack, lilla pappa,

hav tack för allt

119.

Mor har räckt Dig handen

Du har fattat den

På den andra stranden

Har ni mötts igen

120.

Nu, käre Far, Du från oss farit

Upp till en annan, bättre värld

Vi tacka Dig för vad Du varit

Vid hemmets lugna varma härd

De vackra minnena av Dig

Skall ständigt lysa på vår stig

121.

Sov gott, käre Far i

gravens ro

Hav tack för Din kärlek,

Din möda och tro

122.

Tack Far, för de lyckliga åren

För kärlekens manande bud

För uppoffring ända till båren

För trohet mot människor och Gud

123.

Tom blir platsen i

hemmets vrå

Tung blir vägen att

ensam gå

Tack käre make för de

år som gått

Tack käre Far för allt vi

fått

124.

Slumra så tyst från sol och vår

Slumra så stilla från smärtans tår

Ljuv är vilan i ljus och frid

Fjärran borta från livets strid

125.

Solen har dalat,

dagen är slut

Stilla är klappande hjärtat

Skönt är att vila från lidandet ut

Somna från allt som har smärtat

126.

Vad du lidit ingen känner

ty Du själv Din börda bar

Du var glad bland Dina vänner

fast Du oftast plågad var

127.

Ej sjukdom och oro

mer gör Dig illa

Skönt är att veta

Du lider ej mer

128.

För den som sjukdom

blott är givet

är döden skönare

än livet

129.

Du somnade stilla

när färden var slut

Från allt vad Du lidit                             

Du nu vilar ut

130.

Du led i tysthet

men slut är striden

Nu famnas Du av den

djupa friden,

där ingen klagar

och ingen gråter

Vårt hopp är,

att vi träffas åter

131.

Bort i rymden skyar tåga

skimrande i aftonglöd

och mot dagens sista låga

Skaparen ro mot plågan bjöd

132.

Allt vad Du lidit

vi nog ej förstått

Vi stod vid Din sida

så hjälplösa blott

Vi ville så gärna

behålla Dig kvar

Men Din tid på jorden

nu fullbordad var

133.

Vänlig, god Du alltid varit

Utan klagan smärtan bar

Ingen vet vad Du har lidit                  

Nu Du vilan funnit har

134.

Vi nu måste sorgen bära

Fastän tom är hemmets vrå

Vad Du gav åt Dina kära

Finns i minnet kvar ändå

135.

Vad är att dö, det är att somna

Från lidandet i smärtans land

Det är att sakta ljuvligt domna

Likt en våg som rullar in mot strand

Det är att över floden ila

Till hemmets famn till ro och vila

136.

Aldrig en suck,                                   

aldrig en klagan

Alltid förnöjd på jorden Du gått

Tåligt Du bar dina sjukdomsdagar

Så nöjd som Du levat,                           

så nöjd gick Du bort

137.

Stilla, så stilla Du somnat

Din smärta så tåligt Du bar

Flitiga händer har domnat

Men Ditt ljusa minne står kvar

138.

I höstvindars sus Du somnat stilla

Ej sjukdom och oro mer gör Dig illa

Skön är vilan som graven ger

Gott att veta Du lider ej mer

139.

Du friden har funnit från

sjukdom och smärta

Men lever dock alltid hos

oss i vårt hjärta

Tills ringen är sluten

140.

Tänk när en gång är stillad

 varje smärta, vart sår är läkt,            

var längtan nått sin hamn

När varje tår avtorkas vid

Guds hjärta

Och varje snyftning tystnat i

hans famn

141.

Djupt i hjärtat svider såren

Läk dem, Du som allt förmår

Torka bort den bittra tåren

Himlens Herre, Fader vår

142.

När jag lever har jag dig,

dör jag är du kvar hos mig

Om jag lever eller dör,

dig, o Herre, jag tillhör

(Sv.ps. 308:1)

143.

Jesus sade:                                     

Jag är uppståndelsen och livet

Den som tror på mig skall leva

om han än dör

 (Joh. 11:25)

144.

Herre, nu låter du din tjänare gå hem

i frid..

(Luk. 2:29)

145.

Ske din vilja,

såsom i himmelen,

så ock på jorden

(Matt. 6:10)

146.

Herren är god mot dem som väntar på

honom, mot den själ som söker honom

 (Klagovisorna 3:25)

147.

Frukta inte, ty jag har befriat dig,

jag har kallat dig vid mitt namn,

du är min

 (Jes. 43:1)

148.

Du omsluter mig på alla sidor

och håller mig i din hand

(Psalt. 139:5)

149.

Jag skall få vandra inför Herren

i de levandes land

 (Psalt. 116:9)

150.

Herrens nåd varar från evighet

till evighet över dem som fruktar

honom

 (Psalt. 103:17)

151.

Din nåd är bättre än liv

 (Psalt. 63:4)

152.

Om jag än vandrar i dödsskuggans dal,

fruktar jag intet ont,

ty du är med mig

(Psalt. 23:4)

153.

Herren är min herde,

mig skall intet fattas,

han låter mig vila på gröna ängar,

han för mig till vatten där jag finner ro

 (Psalt. 23:1-2)

154.

Jag vet att min förlossare

lever

(Job 19:25)

155.

Ack, är det redan här så skönt

på denna jord, så härligt grönt,

hur skall det då ej bliva

i himmelen, där Gud berett

vad ingen här i världen sett

och ord ej kan beskriva

(Sv.ps. 200:5)

156.

Nu vilar ett hjärta, i ljuset och

friden

de frågor som tystnat har fått sina

svar,

och nödens och ångestens tid är

förliden

för själen, som lyser i Herrens

förvar

(Sv.ps. 309:1)

157.

Tänk, när en gång vart varför

blir besvarat,

var gåta löst, som här

jag grubblat på,

när allting blir av Herren själv

förklarat,

tänk, när jag Herrens väg skall

fullt förstå

 (Sv.ps. 320:2)

158.

Och herdens röst jag känner,

som ropar mig vid namn,

där väntar mina vänner,

där öppnar Gud sin famn

I Hoppet gläds jag redan

snart finns ej döden mer,

en liten tid och sedan

varann vi återser

(Sv.ps. 616:2)

159.

Nu är livet gömt hos Gud

Åt honom vi lämnar allt

Hoppet är tänt i tyngsta sorg

Ingen är glömd av Gud

(Sv.ps. 627:1)

160.

Det finns ett hem långt bortom

sorgens hemland

Vad här vi tror skall där bli

uppenbart,

och den som här stått ut i mörka

dagar

skall lyftas upp i ljus som strålar

klart

 (Sv.ps. 638:1)

161.

Nu ibland de helga släkten              

vilka ren nått fridens hamn.            

Skall och jag i vita dräkten             

prisa Gud och Lammets namn.

162.

Herre ditt kors låt för mitt öga stå,     

när genom dödens dal jag sist skall gå.

Skuggorna fly ifrån ljuset av Dig,           

i liv och död o Jesus bliv hos mig.

163.

Om än världen rämnar,                  

Herrens nåd står kvar.                 

Trygg är den som lämnar                 

sig i hans förvar.

164.

Den som tror på sonen han har evigt liv.

165.

Djupt genom själen klingar,     

stundom en himmelsk ton.              

Ger åt min längtan vingar,                  

för mig till nådens tron.

166.

Nåden kan rena,                             

nåden allena,                                   

öppnar Guds famn.

167.

Till hemmet Du längtat,                      

nu målet Du nått.

168.

Han bar Dig hem när höstens vindar susa

när bladen fälls och ängen skövlad står.

Att vila ut i himlens nejder ljusa

dit höstens frost och vinterns natt ej når.

169.

Sjung för mig den sköna sången,      

jag skall vakna vid dess torn                 

i den gyllene soluppgången                  

inför Guds och lammets tron.

170.

Hör från den frälsta skaran, lovsångens glada ljud,                  

bjuda mig att komma,                      

hem till min frälsnings Gud.

171.

En morgon utan synd jag vakna får, en morgon glad hos frälsaren där hemma.

Får se förklarade hans dyra sår

och höra ljudet av hans kära stämma.

172.

Hemma, hemma får vi vila                   

efter slutad kamp och strid.           

Hemma, hemma hos vår Fader       

väntar oss en evig frid.

173.

Kom o Jesus bliv mig när,                    

låt mig bliva där Du är.

174.

O saliga tillflyktsort vid Jesu hjärta,

där viker all oro bort,

där läks all smärta hemma

i himlen blir allting väl.

175.

Om livet skall ha sin mening,            

Om varför skall ha sitt svar,                

vi måst tro på Guds ledning                    

hur underlig än den var.